Rimligt

Berättade jag att han har tänkt börja jobba mindre nu? Kanske gå ned till åttio så att han kan vara ledig lite mer. Att han vill se över försäkringar, fasta kostnader för bilen som han fortfarande äger, hundens kostnader, barnbidraget jag tar månatligt på grund av att jag står för de flesta inköpen, att jag ska ta över en del av det han har stått för på grund av att han har haft (och fortfarande har) högre inkomst, för att få de åttio att fungera ekonomiskt? Jag tror inte jag har nämnt det. För att det är för specifikt.

Jag behöver nog egentligen bara säga det högt nu för att det landar lite för ont i det mjuka som fortfarande finns kvar. Han sade att anledningen till den minskade arbetstiden skulle vara för att han ska slippa stressa med städningen efter de har åkt till mig, så att han inte behöver städa långt in på natten innan han åker därifrån.

Städningen. För kort sömn efter de åkt. Tjugo procent. Fördela. Städningen.

Kuratorn på jobbet, som är till för andra än för mig, skojade lite sarkastiskt när jag berättade det och hen sade att jag "då inte är bitter..!?". För inte heller gick det bra att kolla upp sitt blodtryck och ta medicin för det förr... Ja, det ingick liksom i mitt rant. Superkuratoriskt.

Jag vet inte. Är det bittert verkligen? Eller är det bara så att vissa ömheter finns kvar länge och reaktiveras ibland, för att läkköttet är konstruerat annorlunda när det är emotionellt och allmänt beter sig helt orimligt?

Grattis

Jag fyllde år. Jag tror att det är mer på de senare åren som jag har reflekterat över att jag ofta har varit lite, lite ledsen på min födelsedag. Kanske har det haft något att göra med att jag har tänkt att det har varit något lite, lite speciellt fortfarande och att jag i slutändan har behövt styra upp allt själv. Eller att jag hade velat önska mig något litet kanske och när jag väl har vetat vad, och faktiskt vågat göra önskan, inte har nått den önskningen. En fika på ett café tillsammans. Eller ett minne av en svunnen tid kanske. Någonting personligt må hända. Eller något jag har nämnt någon annan gång, eventuellt. Eller att bara slippa styra upp. Och sen kommer folk, fikar och åker och jag ska städa upp. Lite som en mammakostym som svept in ett försiktigt barn som fortfarande har kvar ivern.

Det här året är, vad jag minns, första gången som jag vaknar upp ensam på födelsedagen. Jag tänkte tillbaka på att jag kanske hade varit lite, lite ledsen förut men kände ändå att jag såg fram emot att endast barnen, mamma och W (som ju måste köra barnen) skulle komma. Jag hade valt att ha det så och sagt att jag inte ville bjuda någon fler. För behov av frid. För diplomati. Jag ville bara äta tinad frysschwarzwald, få något kryptiskt som barnen hade skapat och kramas med dem. J skulle komma på kvällen. Han skulle packa lite mer saker tänkte han. Ett par dagar innan detta önskade jag av honom att han skulle ta med sig sin kudde och sitt täcke när han åkte igen, för jag råkade falla ned i kudden och göra mig illa en natt och jag grät då som ett barn för att hans doft översvämmade mig. Det kändes ändå bra att vakna på morgonen.

Mamma dröjde en halvtimme. Det gör hon aldrig. Jag började skriva sms för att fikat stod på bordet, barnen undrade om vi aldrig skulle äta tårta och jag tänkte på vilda djur i skog där vårvägarna går. Sedan ringde det tillslut på dörren och mamma klev glatt in, kånkande på egengjort fika i två påsar. Tätt bakom henne dök det upp en i en rosa kappa och nya glasögon och jag frös ihop. Det var precis det jag inte ville. Jag försökte packa in alla uttryck djupt in i kroppen, kramade om ändå och skyndade mig att ställa fram en till tallrik och en kopp på bordet till min syster eftersom det inte var dukat för henne, fort så att hon inte skulle märka det. Jag är ganska säker på att jag släppte ifrån mig initialt uppspärrade ögon och allvar, men jag vet inte om hon såg.

Jag ville bara att det skulle ta slut någon gång. Att de skulle åka. Jag vet att jag tyvärr inte lyckades dölja allt. Jag har blivit så dålig på att spela glad. Jag spelar numera trött. Gömmer mig dåligt.

På kvällen skrev jag ett sms, så vänligt som jag kunde. Jag tackade artigt mamma för att hon kommit, för presenten och undrade hur hon och min syster kunde komma samtidigt. Svaret dröjde ända till tiotiden och löd "Tack snälla Petra?".

Jag försökte verkligen. Jag har bett mamma om att inte göra på det här sättet. Jag vet inte vem det gynnade att det blev så här, och kanske behöver jag inte veta vem som klev över mig helt för något annat och okänt syfte, men det var i alla fall inte för min skull. 

Han tog aldrig med sig kudden och täcket när han for. Jag vet inte om han glömde det eller vad som hände, men jag är fortfarande så himla kär i den där personen. Hur jag nu ska lyckas befinna mig i det.

"Tänk inte så mycket, bara var". Har jag hört.

I morgon

Sedan jag kvicknade till i fredags efter stora febern har jag känt mig så genomledsen. Inte för att jag inte visste vad som skulle komma. Inte för att jag inte visste att allt jag skulle behöva göra själv måste jag göra själv. Nej, det genomledsna, som har varit som att hälla myrvatten i sprucken lerjord som har riktigt vältrat sig i det, har kommit från andra källor. Den lurade. Den som försökte. Men kanske framför allt den som lovade förebilden.

Jag minns att jag pratade med honom, typ kvällen innan jag bestämde mig för att lämna mitt äktenskap. "Tänk om det finns andra positiva förebilder...", svarade han mig. Nej, det var inte med tanke på sig själv, det fanns inte ens på kartan för någon av oss då, men jag vet att det var en av trösterna. Tänk att kunna få visa dem det bra. Det naturliga, riktiga och äkta. Där de kunde få bilden som en kan höra andra berätta om ibland. Om relationer, inte utan hårdskap, men om hur man tar sig vidare tillsammans. Alltid detta tillsammans... "Tänk om det finns andra sätt att visa dem". Kanske får W vara den som visar dem det, trots allt.

Den sega biten har jag tuggat på de senaste dagarna. Och naturligtvis har jag inte skuldbelagt endast den som skulle vara förebilden utan framförallt mig själv. Det var inte ens jag som fick det att ta slut. Inga exempel på styrka orkade jag med att visa dem. Jag var igen den som framhärdade alldeles för länge. Som inte gjorde något drama av någonting alls. Bara teg. Jag har bara kvar den framtida bilden, av hur jag hanterar det. Och kanske den extra tyngden i att inte kanske inte våga på riktigt igen.

Trots att hela jag skriker efter att vilja vidare. Att hela jag ropar efter någon slags samhörighet som gör mig till något större än jag kommer vara på egen hand. För att jag tror på det innerst inne. Armeringen i att vara mer än mig själv.

Jag förstår hela ensam är stark-grejen. Den är ju fantastiskt. Men när två starka kommer samman och vet om att en plus en inte bara är två utan någonting i kubik, det är då världen blir ens lekplats.

I morgon ska jag jobba. Jag orkar nog knappt gå uppför trapporna men det är där mitt nästa djupa andetag kommer att tas. Bland vänner. Med mening. Sen åker jag hem och får vara med mina tjejer en stund. Sen kommer nästa dag. Och därefter nästa igen.

Det kommer gå.

Fågelholken

Jag får inte röra i fågelholken de satte upp tillsammans om vi rensar den i vår, för det hade tagit bort minnet av honom för henne. Som om han då inte hade funnits.

Lillan

Trots hög feber är det full aktivitet tack vare att alvedon fungerat bra, i alla fall på aktiviteten, även om aktiviteten mestadels har varit skärm. Åh, denna eviga skärm. En förälders vila och skam, ett barns lycka och utpressningsmöjlighet. En förälders förtret när en annan nära vuxen lever inom dess dämpade ramar mesta delen av dygnet...

Lillan hade några dagar innan detta sagt att hon tyckte att det var roligt att han "kom på besök". Besök,  frågade jag. Ja, svarade hon. Känns det som om han är på besök när han kommer, frågade jag. Ja, han är på besök, svarade hon.

"Du, jag vill berätta för dig att han kommer i morgon. Han kommer att packa sina saker på rummet och ta med sig dem upp till stugan.".

"Ok", svarade hon. Inga varför. Hon skuttade vidare och jag ropade tillbaka henne.

"Du, så att du vet, han kommer att ta sina saker nu och flytta dem till stugan och sedan inte bo här något mera. Han känner att han inte mår så bra här och behöver bo någonstans där han känner att han får må bra. Men det har ju ingenting med barnen att göra, det är bara det att vuxna ibland behöver göra saker så att de får må bra". 

"Ok!"

Sen på kvällen när han hade kommit och hade dammsugit färdigt kom han in i vardagsrummet där vi satt (han hade redan för två, tre veckor sedan börjat packa, ordna och tvätta och jag hade redan frågat honom om han var på väg att flytta - han hade svarat "inte än" på den frågan) så frågade hon honom om han inte hade farit än...

Till saken hör att hon har varit den som har misstagit sig och kallat honom "pappa" ibland, först av misstag och sedan med känslan och acceptansen av att det var det hon hade velat kalla honom och därför gjort det mer med känsla, lite som på prov... Hon har längtat lite efter honom och har varit glad när hon har hört att han skulle komma hem till oss. Hon var också den som inte ville säga hej då på riktigt, utan satt i sovrummet med plattan när han åkte. Han sade hej då till Kajsa och strök en tår från yttre ögonvrån när han ropade Hej då till henne i sovrummet. "Hej då!", ropade hon tillbaka.

"Vill du säga hej då på riktigt?", frågade jag när han hade stängt dörren.

"Nej". 

"Är det för att det är för jobbigt?".

"Ja". 

Alltjämt med ögonen på plattan.

Storan satt också med ögonen på plattan, i soffan.

"Vill du säga hej då på riktigt?", frågade jag även henne.

"Nej", svarade hon. En helt uppriktig blick mot mig.

Jag gick ut till bilen där han satt med motorn igång, förardörren fortfarande öppen, han hade inte hunnit stänga.

"Du vet, hon ville inte säga hej då för att hon tyckte att det var för jobbigt".

"Jag vet", svarade han och torkade en tår i yttre ögonvrån. 

Jag strök honom på axeln.

"Nu måste jag fara". 

"Ok. Hej då".

"Hej då".

Och så for han.

Skylten på brevlådan med våra efternamn lossnade just då. Så länge höll den.

Storan

Vi var på väg tillbaka hem från affären, vi promenerade för att jag inte vill köra bil så korta sträckor. Lillan var hemma för att även korta sträckor är för långa i hennes värld. Sex minuters promenad är långt.

"Du, jag vill säga en sak, en sak som är lite svår och ledsam att berätta för mig. Jag vet att du har undrat varför jag har varit tyst och stillsam idag och inte har velat prata så mycket. Det är så att J kommer i morgon och packar sina saker för att flytta upp till stugan, han har bestämt sig för att flytta nu. Han kommer i morgon och åker på tisdag morgon igen".

"Varför?". (Jag älskar barns 'varför', jag använder det ofta i vuxenheten och det ger oftast oväntat bra resultat).

"Du vet att han inte har varit hemma så mycket på sistone och när han har varit hemma så har han inte velat vara med så mycket. Han säger att han inte känner sig hemma och att han inte mår bra av det. Man behöver må bra och när man inte gör det behöver man ändra på något. Så han har bestämt att han behöver flytta tillbaka till stugan. Jag vet att det kan vara lite jobbigt, jag känner att jag är ledsen för att det är så och det är därför jag har varit lite tyst idag". 

"Ok...".

"Men jag vet också att det är så att man behöver prata om saker som är jobbiga och han har inte berättat så mycket för mig. Du vet att jag tycker att det är viktigt att vi pratar och att det alltid är därför jag frågar och vill att vi ska prata om saker, för om man inte berättar om hur det känns så kan man inte få det bättre. Han har inte berättat om att han mår dåligt och då har det varit jättesvårt för mig att hjälpa till". 

"Ja, jag vet".

"Hur känns det när jag berättar det här?".

"Det känns inget speciellt. Det är inte direkt som att han har velat vara med oss. Han har inte varit med. (Kort paus och sedan skiner hon upp under kapuschongen). Nu kan vi skaffa en massa smådjur som han inte har velat att vi ska ha, de kan bo på hans rum!".

Clementin och vitlök

Jag har i så många år undrat vad som har varit i den där lådan som han inte har velat visa mig. Jag har stundvis försökt bryta upp hans fingrar runt dess kant men det har i slutändan bara gjort ont för mig för att jag har fått en verbal smäll med något helt, för mig, overkligt. Till exempel att jag har varit på något speciellt sätt. Omedgörlig. Att det bara har handlat om mig. Att det bara är jag som har rätt. Att jag är fräck och tjurig. Att jag ska ha det på mitt vis. Och när det har varit mjukt i stället för hårt har det kommit glimtar om att inte duga. Om att trösklar blivit för höga för att klara av att ta sig över.

Efter mer än två år öppnade han tillslut lådan och hällde ut den precis framför mina fötter. Ett innehåll som redan var komposterat och klart att odla någonting nytt i, med full kraft.

"Vill du att jag ska flytta till stugan igen?", frågade han i ett meddelande.

"För mig har det känts som att du har varit på väg tillbaka länge? Riktigt länge". Svarade jag tillbaka med ett meddelande. Han var redan i stugan. Han hade knappt varit hemma sedan i julas och det senaste halvåret har han bara andats och existerat, knappt ätit hemma om jag inte hade serverat honom.

Eftersom jag hade svarat med en fråga bestämde han att han inte orkade slösa sin tid mer utan skulle komma dagen efter och städa ur "sitt rum", ta med sig de viktigaste sakerna, eftersom han inte ville att hans sista spillra skulle försvinna. Han hade dessförinnan skickat en meme som jag sett tidigare i något slags flöde av en clementinklyfta insprängd i en vitlök.

Söndag skrev han att han var en clementinklyfta.
Måndag eftermiddag kom han och packade, jag och barnen var med.
Tisdag klockan tio åkte han.
Jag fick febern och mycket att hantera.
Torsdag frågade jag vem jag var.
Fredag har febern släppt och jag är nog bara jag.

Två år och lite till av att veta absolut ingenting väsentligt. Av gissningar och att försöka hitta en landyta att hålla tåspetsarna på ändå. Nu vet jag. Och jag vet att allt det jag gjorde ändå var för just den sakens skull - att han inte skulle känna sig som en clementinklyfta i en vitlök.

Han har rätt.

Det är inte mitt misslyckande.

Det är hans.